Jag satt i köket och pratade i telefon igår kväll. In kommer Hampus med sina gröna foppatofflor på sig och säger att han ska gå till månen.
"Jaha" säger jag, okej då. Det är nog nån ny lek han har hittat på.
"Hejdå" säger han och går iväg ut i hallen.
Efter nån minut blir det liksom sådär oroväckande tyst..
Kollar runt i alla rum, tillomed under våran säng - men ingen Hampus.
Då ser jag att ytterdörren står öppen och två storögda katter står i trapphuset.
Japp, barnet har rymt.
Eller har han det? Han sa ju faktiskt att han skulle gå.
Nu hade han inte hunnit så långt, hittade honom fnissandes några trappsteg ner.
Han skrattade och tyckte att det var jätteroligt, och det var ju lite kul så jag kunde inte låta bli att skratta jag heller.
Sen berättade han glatt för mormor & morfar i telefon att "mamma sprangde mej" (mamma sprang efter mig)
Ååå, älskade gullunge! ♥

Ja, jag förklarade ju såklart för honom att han inte får gå ut själv, inte ens om man ska gå till månen.