Älskade Farfar.
Slumra så tyst från sol och vår
Slumra så stilla från smärtans tår
Ljuv är vilan i ljus och frid
Fjärran borta från livets strid
Nu slut är smärtan Du funnit frid
men lämnat hjärtan Som saknar Dig
Solen har dalat, dagen är slut
Stilla är klappande hjärtat
Skönt är att vila från lidandet ut
Somna från allt som har smärtat
Ej sjukdom och oro mer gör Dig illa
Skönt är att veta Du lider ej mer
Ej sorg det finns som känns så svår
som när en älskad från oss går
Men smärtan mildras då man tänker
att döden frihet ifrån plågor skänker
Du led i tysthet men slut är nu striden
Nu famnas Du av den djupa friden,
där ingen klagar och ingen gråter
Vårt hopp är, att vi träffas åter
Du somnade stilla när färden var slut
Från allt vad Du lidit Du nu vilar ut
För den som sjukdom blott är givet
är döden skönare än livet
När sjukdom härjar i människans kropp
och åter till hälsa ej mer finnes hopp
vi måste i döden befrielse se
för vad har av glädje då livet att ge
Allt vad Du lidit vi nog ej förstått
Vi stod vid Din sida så hjälplösa blott
Vi ville så gärna behålla Dig kvar
Men Din tid på jorden nu fullbordad var
Stilla, så stilla Du somnat
Din smärta så tåligt Du bar
Flitiga händer har domnat
Men Ditt ljusa minne står kvar
Tålig var Du intill slutet
Hoppet höll Du alltid kvar
Vi skall alltid minnas hur god Du var
Du friden har funnit från sjukdom och smärta
Men alltid du lever hos oss i vårt hjärta
Artur Vesterberg
* 16/6 1928 † 29/1 2009
Vi saknar dig så mycket.
Slumra så stilla från smärtans tår
Ljuv är vilan i ljus och frid
Fjärran borta från livets strid
Nu slut är smärtan Du funnit frid
men lämnat hjärtan Som saknar Dig
Solen har dalat, dagen är slut
Stilla är klappande hjärtat
Skönt är att vila från lidandet ut
Somna från allt som har smärtat
Ej sjukdom och oro mer gör Dig illa
Skönt är att veta Du lider ej mer
Ej sorg det finns som känns så svår
som när en älskad från oss går
Men smärtan mildras då man tänker
att döden frihet ifrån plågor skänker
Du led i tysthet men slut är nu striden
Nu famnas Du av den djupa friden,
där ingen klagar och ingen gråter
Vårt hopp är, att vi träffas åter
Du somnade stilla när färden var slut
Från allt vad Du lidit Du nu vilar ut
För den som sjukdom blott är givet
är döden skönare än livet
När sjukdom härjar i människans kropp
och åter till hälsa ej mer finnes hopp
vi måste i döden befrielse se
för vad har av glädje då livet att ge
Allt vad Du lidit vi nog ej förstått
Vi stod vid Din sida så hjälplösa blott
Vi ville så gärna behålla Dig kvar
Men Din tid på jorden nu fullbordad var
Stilla, så stilla Du somnat
Din smärta så tåligt Du bar
Flitiga händer har domnat
Men Ditt ljusa minne står kvar
Tålig var Du intill slutet
Hoppet höll Du alltid kvar
Vi skall alltid minnas hur god Du var
Du friden har funnit från sjukdom och smärta
Men alltid du lever hos oss i vårt hjärta
Artur Vesterberg
* 16/6 1928 † 29/1 2009
Vi saknar dig så mycket.